Kom att tänka på en sak som killen på flyget mellan Stockholm och Chicago sa till mig för snart fyra månader sen: "Du reser ensam - ska du sitta i en lägenhet och vara ensam i sex månader?" Jag sa att det ordnar sig säkert. Och hjälp vad det ordnar sig. Jag har träffat ett trevligt gäng här i Spartan Village. Tillsamans är vi från Frankrike, Japan, Brasilien och Belgien. Och så jag från Sverige självklart :) Lika vilsna i tillvaron, pluggar, har samma problem med att förstå och ta oss fram ibland. Vi kan prata om hur illa vi tycker om att sitta på bussen till mataffären på andra sidan staden - leta efter mat som vi gillar osv. Skoja om amerikanska tjocka tomtar och hur de kan göra sina julbesök genom skorstenen :) Osv!
Jag har amerikanska studentkollegor i 25 - 35 års åldern. De har säkert koll på min alder eller räknar snabbt när jag pratar om hur gamla mina söner är. Och de gör allt för att förstå min svengelska. De bjuder med mig på fester, lägger till mig på Facebook, twitter - kontaktar mig där etc. Hur mycket det gör för att jag ska känna mig hemma? Fantastiskt mycket. Bjuder hem mig, förklarar, lyssnar. Åker med mig på forskningsintervjuer. Guld värt!
Dagen idag? Mycket måndag - inget bra ljud på det intressanta svenska forskningsmötet, en bra forskningsintervju med en respondent som pratade lite för fort för mig osv. Lite slut som artist efter att inte somnat i tid igår. Nackdelen med att sova ut under helgen ;)
So long!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar