måndag 10 november 2014

Scandinavian Society och Berlinmuren

Jag åkte till Scandinavian Society i Greater Lansing och deras möte idag. Jag hade inte stora förväntningar på motet - jag hade mailat deras ordförande innan motet och det verkade vara pensionerade personer som inte hade levt i Sverige på länge. Kanske inte det nätverkande som jag behöver. Men jag har blivit förvånad förrut på mina förutfattade meningar. Nu kanske inte jag hade helt fel, men det var trevligt att prata med personer som hade lite samma kulturbakgrund som mig och dessutom kul att beskriva Sverige av idag. Flera av dem lämnade landet på 50-talet och det är ju ett helt annat land. Sedan var det ju inte fel att få lite köttbullar och lingonsylt. Få lite tips på vart jag kan köpa olika saker (senapssillen osv). Och sedan fick jag med mig några egengjorda juldekorationer - kan ju alltid få det hela att bli lite mer hemlikt än vad det är ;)


Och så var det det här med att det är 25 år sedan Berlinmuren föll/revs ner. Jag har varit i bade Väst - och Östtyskland när jag gick i gymnasiet. En jobbig upplevelse för en tonåring från trygga Uddevalla. Vi hade vår guide som följde oss överallt, det var grymt billigt och det fanns inget att köpa. Den här kvällen för 25 år sedan satt jag i vår lägenhet i Kållered - Kristian var nio månader och hade précis lärt sig att gå. Jo, jag sprang efter honom hela tiden för en nio månaders baby har inte så mycket vett. Vi satt och kollade på TV - han på golvet framför mig med sin raka och sträckta rygg. Vi ser folk vara överlyckliga, hoppa upp på muren och bara skrika ut av glädje. En massa östtyska bilar - skruttiga och fula - köra over till väst. Telefonen ringer och min bror sager att de tror att min morfar är död. Mitt logiska sinne slår till och jag säger att antingen lever man eller så är man död. Morfar var död - alla runt om hade bara så svårt att förstå det. Han hade haft besök av min moster i Gbg (hon bor i Malmö) och de hade varit och hälsat på min mamma i Uddevalla under dagen. De hade åkt hem till morfar och han hade lagt sig för att vila och moster gjorde iordning kvällste. Han hade inte kommit upp och moster hade gått ner för trapporna på hans trevåningshus för att väcka honom, men det gick inte. Alla var så oförberedda på detta - han var visserligen 87 år - men de hade ju haft en trevlig dag. Och min värld blev mindre - morfar var en av mina stora idoler i livet. En annan historia i ett annat blogginlägg.

So long!        
   

Inga kommentarer: